Vi kommer bo så underbart

Det finns de där dagarna då jag känner att allt det här med byggandet är lite för mycket. För mycket stress (ekonomiskt o tidsmäsdigt). För uttröttande. För lite tid med min man och barnen med sin pappa, vi saknar honom. För mig för mycket tid som "singelmamma" (går varken på toa eller till affären själv). Och för min man lite väl många arbetstimmar per dag. Men så har man en dag som idag.

Var spyless på att vara hemma med barnen, det hade regnat på morgonen och molnen var tjocka och grå. Så jag packade in barnen i bilen, köpte en iced capp till min man och körde ut mot tomten. Ju närmare vi kom desto ljusare blev himlen. Där ute sken solen, det fläktade lite och jag steg ut på vår uppfart, hörde vågskvalpet från sjön och kände... YES det är värt det! Där låg vårt hus, härligt praktiskt, anpassat till oss och med tillräckligt utrymme. Både ute som inne. De tre äldsta hoppade ur och sprang snabbt in i huset för att hämta pappa. Tillsammans gick de glatt längs vägkanten till grandma och grandpas hus för att festa på de Timbits vi köpt med oss. Barnen sprang ner till stranden, tog av sig skorna och gick omkring i vattnet. Mittentjejen druttade ju såklart omkull ganska fort och fick springa omkring utan kläder bland stenarna. Det var varmt, soligt och alldeles underbart att bara sitta i solen och tillsammans med min man titta på barnen medan de glatt sprang omkring och hade roligt med varandra.

Helt underbart att bo ett stenkast från stranden, i skogen utan massa nyfikna grannar alldeles inpå knuten och med svärföräldrarna på tre minuters gångavstånd. Så vi fortsätter byggandet med förnyad övertygelse om att det är både värt det och meningen att vi ska bygga här och nu.

Mina svärföräldrars tomt förra året i augusti